De senaste veckorna har helt klart varit hektiska med många resor fram och tillbaka. Efter mycket om och men mötte jag och Ellen upp Mariella i Bocas del Toro, Panama. Dessa öar sägs vara Central Amerikas Galapagos så vi såg fram emot turkost vatten och ö-hoppning innan vi skulle lämna av Ellen vid flyget.

På vägen ner till gränsen stannade vi till i Puerto Viejo för att se mitt blivande hem, yoga på stranden och äta god mat.

Mariella anlände med båten halv åtta på morgonen, efter mycket strul med flyg och väskor. Sprudlade av energi gjorde hon ändå och det tackade vi för! Ibland kan det vara bra med en vädur som kommer och rör runt bland luftelementen; Ellen och jag får inte alltid saker gjorda. Hostel byttes och snorkeltur bokades direkt. Vi åkte ut med en katamaran som styrdes av en solbränd tysk som fastnat där nere i 10 år. Han gav mig tejp att sätta runt öronhängena så att barracudorna inte skulle bita mig i örsnibben, gjorde veggo-mackor och skrattade gott åt vår svenska humor. Det var en fin dag med klarblå himmel, mangrove-skog och färgglada koraller.

Nästa dag hittade vi Moi som var villig att köra runt oss till olika öar. Givetvis ville vi till de svåråtkomliga stränderna och detta resulterade i en ofrivillig off the beaten track utflykt. Vi åkte med den lilla motorbåten över meterhöga vågor, för att slå oss fram genom snårig regnskog. Vi hade såriga fötter och trötta, värkande kroppar när vi väl kom tillbaka men stranden hade vi i alla fall haft för oss själva.

Vår sista dag blev betydligt lugnare och turistig på stränder som Red Frog Beach och Zapatillos. Jag låter fotona tala.

Efter ytterligare några motgångar och snabba beslut var vi så i San Jose, Costa Rica, igen. En hel dag ägnades åt presentshoppande och strosande i den inbjudande huvudstaden.

Mariella ville såklart upp på brädan så snart som möjligt (den sprudlande energin håller i sig, förutom när hon är hungrig), således ledde jag henne tillbaka till Stillahavskusten och Jaco.

Julen tillbringade vi i denna välkomnande surf-och partyby. Det var som att komma hem men ändå var allt sig olikt. Efter sex nätter kändes det dock som att man vuxit fast och det var skönt att lämna. För ovanlighetens skull hade vi sprungit på en hel drös med svenskar (som sig bör flyr vinterslasket i juletider). En av dessa bestämde vi oss för att behålla. Sarah är på långresa genom syd-och central amerika, delar vår dryga småländska humor och har körkort. Perfekt tänkte vi och hyrde en bil!

Tre små Suecas tryckte således in sig i en Suzuki mini, stoppade in Freedom cd’n (den enda) i spelaren och taggade för road trip. I Costa Rica är det mer vanligt att man hyr bil än åker buss och ticosarna delar den svenska campingkulturen, vilket gör det hela välkänt och exotiskt på samma gång.

Vår första anhalt var Monteverde, the cloud forest. Men det äventyret kräver ett helt eget inlägg, så stay tuned.

Jag vill passa på att önska er alla ett vackert 2013. Efter förändringens år träder vi nu in i en lugnare era. Må era frön och val slå rot och stabiliseras i det nya året.

One love och Pura Vida