Studying Abroad in Costa Rica: this is all you need to know (part one)

/
Studying Abroad in Costa Rica: this is all you need to know (part one)

Tourist Visa vs. Student Visa This means that after 3 months, you will have to leave the country and stay out for 72 hours before coming back in again...

Read More

Too much love will kill you, Just as sure as none at all

/

Trying to imagine a life without Costa Rica is impossible. It’s like thinking about how big space is; the brain just doesn’t want to cooperate.

Pizza nite in Puntarenas

Normally, when travels (or what ever episode I’m currently in) are running out, I’m freaking out for a while but then realize that it’s time to move on. I want to keep moving, see new things and find new experiences. I am still that person, however, this time is different.

 

I’m not ready to leave. Nowhere has been more home and nowhere has been more right (now). Even though I have been here for 4 months, Costa Rica still has more to give.

Classic Jaco sunset

Unfortunately, some good-byes are inevitable. Changes still have to be made. I have to say good-bye to beautiful places and close friends, as we are all moving to different directions to continue our journeys.

craziness & love

Random concert in San Jose. Parque Morázan

We are trying to make plans while we are trying to stop time. We want to hold on for a little longer.

I will stay in Costa Rica, but I will still have to say good-bye to friends who leave or live on the other side of the country. One might think that I should be used to it by now but seems like it gets harder each time. Maybe I love a little more for every new travel and meeting. And why shouldn’t I? Love with your heart wide open. Experience with all your feelings. Even though it might hurt, at least you have fully experienced and learnt life.

Pura Vida

"Crocs are only planted on this earth to eat stupid people"

/

Nu kommer så det utlovade inlägget om krokodilerna, den som väntar på något gott och allt det där.

För några helger sedan gjorde vi en dagsutflykt med skolan. Det vill säga, två bussar fylldes med studenter (2 svenskar och resten amerikaner) som en klassisk turisttur. Det tog emot såklart, men det var ”gratis” och jag ville ju gärna träffa krokodilerna.

Första anhalten var en zip line tour. Det lockade måttligt men jag genomförde det. En canopy eller zip line innebär att man tar sig högt upp, bland trädtopparna, spänner fast sig i en sele och åker på en lina från plattform till plattform uppe i den höga regnskogen. Ni som känner mig väl vet att min höjdrädsla brukar stoppa mig i sådana här situationer och hade jag rest själv hade tanken givetvis aldrig ens infunnit sig. Nu mötte jag dock ett grupptryck som hette duga. Det var bara att spänna på sig hjälm och övrig utrustning, försätta sig i ett meditativt tillstånd och åka. Jag ska vara ärlig och säga att det inte roade mig överdrivet mycket. Vanliga view points fungerar minst lika bra. Träden var så höga att man inte såg marken nedanför, vilket underlättade, men plattformarna erbjöd däremot lätt svindel. För folk med märklig kärlek till bergochdalbanor verkar detta vara underhållande däremot.

Efter lunch begav vi oss med båt ut på Costa Ricas tredje största flod: Tárcoles. Här bor ca 32 krokodiler per kilometer och då pratar vi om American crocodiles. En genomsnittshane blir ca 5 meter lång och väger ca 300 kg. Alligatorer finns inte i Costa Rica (sådana vi såg i Amazonas) och Caimaner lever inte i saltvatten. Tárcoles mynnar ut i Gulf of Nicoya (dvs the Pacific) och därför består floden av saltvatten.

Kan ni se krokodilerna på dessa bilderna?

National Geographics är ofta här för att göra undersökningar, märka krokodiler och filma. Floden är även en klassisk turistpunkt i landet. På grund av dessa faktorer erbjöds vi även en show av guiderna: krokodilerna skulle matas. Detta får dem att komma upp ur vattnet så att vi kunde se deras fulla storlek. Endast ca 10% syns i vattnet, och det är bara huvudet. Jag är såklart skeptisk till all matning av vilda djur men jag klev ju rakt in i turistfällan så jag kan inte kommentera på det.

The big one

Förutom alla vackra krokodiler såg vi även flera sorters fåglar. Bland annat The Bonebreaker som äter krokodilernas matrester (krokodiler äter inte ben).

Bonebreaker

Alla krokodiler har fått egna namn. En av de största heter Tornado. Han fick sitt namn efter att han setts fånga en ko, dra ner den i vattnet och rulla runt med den så att händelsen såg ut som en tornado.

Tárcoles är en transition area, vilket innebär att söder om floden växer regnskog och norrut växer mangrove. Därför finns det djur på ena sidan floden som man inte alls kan hitta på andra sidan och vice versa. Båten tog oss för att titta närmre på de ståtliga mangroveträden. Dessa är de enda som kan överleva klimatet eftersom de klarar att separera saltet från vattnet. Människan vill gärna använda virket till att göra möbler men tack och lov är det olagligt i Costa Rica och den yta (1%) som är täckt med mangrove är nu ”protected area”.

För övrigt börjar vi närma oss 20 efterskalv, alla mellan 4.6 och 5.6. I natt var det ett på 5.6 men de flesta av oss märkte ingenting. Skalven håller sig till Sámara, Guanacaste eller havet (precis här i närheten med andra ord). Senaste veckan har varit hektisk med otaliga sluttentor i första kursen. Jag har även haft besök av en fd Växjöbo: Moa! Jättekul med besök och spanskahjälp.

Vi svettas men trivs. Skriv gärna en rad

Pura vida

Jordskalv 7.6

/

Läs min artikel om händelsen här.  

 

29 dagar sedan avfärd från Svedala och mycket har hänt. Costa Rica har en hel del att erbjuda och jag måste erkänna att jag inte trodde att jag skulle ha mycket att säga efter så kort tid här. Snarare hade jag förväntat mig att det skulle vara ganska lugnt och stilla, med en någorlunda normal vardag, iom att jag trots allt är här för att studera. Kryddan på moset är väl den senaste händelsen som har oroat både oss och säkert flera av er där hemma. Jag hade utlovat krokodiler i nästa inlägg, men av förklarliga skäl avvaktar jag med den storyn.

En vanlig onsdagsmorgon. Läraren Melissa har precis börjat strukturera upp grupper av oregelbundna verb i preterito på tavlan. Vi stirrar på den vita tavlan med morgontrötta och grubblande ögon. Golvet under mig börjar vibrera och jag hinner tänka att det måste vara en stor j***a grävmaskin utanför huset som bryter upp halva asfalten innan Melissa tystnar. Hon går mot dörren, öppnar den och tittar ut i korridoren utan att säga någonting. Golvet har gått från att vibrera till att skaka. Jag följer henne med blicken samtidigt som jag märker att hela huset skakar. Melissa säger fortfarande ingenting men vinkar åt oss att komma till dörren. Hela klassen trycker sig mot dörrposten och håller om varandra. Vi kan inte avgöra om vi skakar på grund av jordbävningen eller av chocken. Ca 30 sekunder, som snarare känns som 5 minuter, passerar innan Melissa säger åt oss att gå ner för trappan och samlas utanför huset. Världen snurrar. Korridoren beter sig som en båt på stormigt vatten. Jag vet inte om mitt balanssinne spelar mig ett spratt eller om skakningarna övergått till gungningar när jag vinglande tar mig nerför trappen.

Jag hittar Ellen direkt utanför skolan, ler och säger åt henne att vara lugn. Hon säger inget, men tar min hand och jag vet vad hon tänker. Vi tittar på havet och funderar på hur lång tid vi har på oss. Lärarna försöker använda sina mobiltelefoner men nätet fungerar inte. Några sätter sig i bilen och slår på radion. Studenterna från Nevada och Kalifornien skrattar och säger att sådana här saker sker hela tiden hemma. Andra pratar om huruvida vi behöver evakuera till bergen eller inte. Efter 20 minuter eller liknande får vi informationen att dagens lektioner är inställda, och att vi bör gå hem, lyssna på radion och bunkra konserver och stearinljus. Butikerna har hunnit stänga och vattnet sluta fungera.

Jag och Ellen går till grannfamiljen där vi blir informerade att skalvet mätte 7.6 på Richterskalan och tsunamivarningar har gått ut längst med hela kusten. Vi bestämmer att åka med dem till en närliggande by, Esparza, i bergen. Även om jag har huvudet med mig (som syster påpekade) i kaotiska situationer var packningen inför evakuering inte det lättaste jag gjort. Jag kastade ut skolböckerna ur ryggsäcken och slängde istället ner en tröja, diverse mediciner, en tändare, 3 dosor snus, kex, dator, kamera, telefoner, pass och pengar. Senare insåg jag att mat, tamponger, underkläder, filt och ficklampa även borde vara saker som man tar med sig i sådana här lägen.

Vi var ca 10 stycken som tryckte in oss i en minivan och började köra ut ur Puntarenas. Om man inte åker med båt från Punta finns det bara en väg ut och det var fler än vi som hade tänkt ta det hållet. Långa köer bildades och tillhörande trafikolyckor inträffade. Trots det flöt trafiken smidigt, folk verkade hålla sig lugna och vi var ute ur staden efter ca 25 minuter. På vägen passerade vi hus som blivit delvis eller helt förstörda och sjukhuset, där alla patienter evakuerades. Tydligen är våning 2-8 helt förstörda, vi såg att delar av byggnaden hade kollapsat och fönster gått sönder. Hemma hos oss har en del småsaker fallit i golvet och gått sönder. I skolan rasade delar av kontoret ihop men i övrigt verkar det mesta vara intakt.

 

Vi satt med våra tico (costarica) vänner i en park mitt i staden och väntade på att el, telefon och internet skulle fungera. Det dröjde inte länge innan Costa Rica var tillbaka på banan och vi lyckades även hitta gratis wifi i parken vi satt. Costa Rica fortsätter att förvåna mig med hur ordentligt allting är. Folk är vänliga och hjälpsamma, trafiken flyter smidigt, internet, el och vatten fungerar kanon och om det skulle försvinna så har problemet löst sig innan man ens hunnit bli irriterad.

 

Jag, Ellen och Jealeska tillbringade hela dagen i parken, shoppade lite och åt pasteles de papas (lokala empanadas med potatis). Vi försökte hålla oss uppdaterade på nyheterna angående efterskalv. Tsunamivarningen drogs tillbaka redan efter en timme men det kändes ändå inte bra att återvända till havet endast några timmar efteråt. Klockan 17 bestämde vi oss dock för att ta bussen, innan mörkret skulle komma. Men när vi kom tillbaka fick vi reda på att ytterligare ett skalv hade inträffat och nya tsunamivarningar hade gått ut. Sammanlagt skedde ytterligare fyra skalv i samma område (Pacific), som alla mätte ca 4.6 på Richterskalan. En klasskompis skrev till mig att deras familj skulle åka tillbaka till bergen över natten och jag och Ellen bestämde oss för att göra detsamma. Vi är just nu incheckade på ett hotell i Esparza och har fått besked om att lektionerna återupptas som vanligt imorgon klockan 8.00.

I Puntarenas och närliggande områden verkar inte mycket har blivit förstört, men runt epicentrum i Guanacuaste har vägar och hus rasat ihop.

I övrigt verkar Moder Jord vara upprörd över någonting eftersom åskovädret nu även härjar utanför. Många av amerikanerna är skrämmande religiösa och tackar Gud via Facebook. Själv väljer jag att chanta PachaMama till ro med Gayatri.

Vi håller oss lugna, lyssnar på nyheterna och tänker på er där hemma.

Kärlek till er alla. Shanti

Skolstart

/

Nu har jag inte uppdaterat på en stund. Detta beror delvis på att internet stundtals är väldigt opålitligt men även nedanstående anledningar påverkar mitt skrivande.

Åter i Puntarenas avslutade vi lördagskvällen med att se ett lokalt reggae band som spelade på en klubb några hundra meter hemifrån. På söndagen började skolan. Vi satt i flera timmar och hade genomgång av saker som jag glömde lika fort. Tur att vi fick ett tjugotal papper med info, som ligger någonstans i röran.

Första veckan var väldigt intensiv och det fortsätter i samma tempo. Jag ska läsa fyra spanska kurser, och efter ett oroväckande svårt test placerades jag i fortsättningsgruppen (tack och lov!). Den första av dessa kurser har börjat och vi har lektioner varje dag (måndag till fredag) 8-10.30 (!!). Utöver dessa tar både Ellen och jag en kurs som heter Environment and Society. Det innebär att vi går i skolan 8-16 på torsdagar och läser 15 credits (vilket motsvarar lite mer än 30 hp, som man normalt läser under en termin i Svedala). Har eventuellt tagit mig vatten över huvudet, men E&S kursen verkar intressant och har en engagerad och kunnig lärare.

Plugg i hamacan

På kvällarna är vi dödströtta eftersom vi är aningen för ambitiösa och pluggar ett flertal timmar efter skoltid. Dock vill jag gärna försöka repetera så mycket som möjligt nu i början, så att man snabbt kommer in i både studier och språk.

Jag har läxa varje dag, tenta varannan vecka, två böcker att läsa i månaden, en muntlig presentation varannan vecka och en mini-uppsats att skriva varje vecka. Detta är alltså bara i spanskan. Jag är inte van vid denna typ av studier, så det tar en stund att acklimatisera sig. (Detta innebär alltså inte att jag är på någon typ av semester bara för att jag råkar befinna mig på varmare breddgrader). Denna vecka (vecka två av studier) är totalt kaos. Vi sitter just nu med mängder av text att läsa och ansikten som frågetecken.

USAC- skolan

På eftermiddagarna försöker vi tillbringa några timmar på stranden, när vädret tillåter. Oftast är solen framme mellan 10-14 på dagarna, sedan kommer regnet och har man tur även åskan. Häromdagen var hela staden utan vatten i ett halvt dygn. Sådant som händer såklart, men det är extra frustrerande i värmen.

För er som inte redan vet: jag går på en amerikansk skola, dvs jag och Ellen är de enda som inte är amerikaner. Landet är till stor del amerikaniserat och de flesta turister är från USA. Nu är vi dessutom omringade av amerikaner hela dagarna. Det är frustrerande många gånger (de allra flesta är dessutom i lille brors ålder), men jag försöker att ha ett öppet sinne!

Puntarenas från sin vackra sida

I helgen blev vi med katt! En väninna hittade en mager kattunge på gatan som vi tog hand om i några dagar medan vi letade efter ett hem åt honom. Tyvärr tycker costaricaner (ticos) inte om vare sig hundar eller katter, så det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det har dock löst sig nu.

Dalena

Ikväll fick vi besök av en skorpion! Jag har aldrig sett en skorpion inne i ett hus tidigare. Varken Ellen eller jag visste hur vi skulle reagera på detta. Tack och lov kom vår granne och löste problemet. Vi fick även veta att det är vanligt den här årstiden. Skorpionerna kommer in när det regnar mycket. Där fick jag för att jag precis sa att jag älskar regnet! Det var en snabb och stor rackare, som tydligen är ”mas o menos” (mer eller mindre) farlig.

Nog om plugg, men många har undrat över skolan och vad jag egentligen läser! Kurserna är bra och lärarna långt över förväntan. Studentskaran hade kunnat vara mer varierad.

Stay tuned för att höra om mötet med krokodilerna!

Pura vida!