Manuel Antonio National Park

/

”Are you interested in bugs? I found a really interesting one this morning, in my house!”

 

He was referring to this one.

Ellen och jag har precis haft en fantastisk helg med äventyr, bad, djur, god mat, nyfunna och gamla vänner.

I fredags tog vi på oss walking sandalerna, packade våra travel gadgets och satte oss på en svettig buss i fyra timmar. Färden gick mot Quepos och nationalparken Manuel Antonio. Den lilla (numer turistiga) byn Quepos bjöd på överraskningar i form av italiensk restaurang, hampa kläder och hostelet med den häpnadsväckande utsikten.

 

Hostel view, Quepos

Tidigt på lördagsmorgonen gav vi oss iväg med guiden Henry mot nationalparken och redan innan vi hade kommit genom ingången hade vi sett både apor, papegojor, insekter och ugglor. Man kan själv ströva omkring inne i parken, men vegetationen är tät och djuren väl kamouflerade. Dessutom innebär en guide alltid den fantastiska möjligheten att lära sig nya saker om naturen och djuren man besöker! Henry visade sig vara en skojfrisk tico med stor passion för både sitt arbete och Moder Jord. Han hade även med sig ett teleskop så att vi skulle få se de små liven på nära håll.

 

 Dessa små papegojor är gröna och lever alltid i par. Här sitter de och myser i morgonsolen.

 Ugglis. Fullvuxen: 1.5 dm.

 Iguana i trädtopparna.

 Ytterligare en intressant ödla.

 Racoons. Tvättbjörnar (busfrön!)

Sengångare

Sengångare (perezoso på spanska,fint.) CRs svar på koalan; man vill ju helst bara kramas. Dessa små, illaluktande, krabaterna kommer bara ner till marken när de ska bajsa. Insekterna som följer med dom grävs ner med bajset och där de sedan äter upp det. Där bildas sedan nya ägg och nya insekter som växer och flyger upp för att bo hos los perezosos igen. "And that’s the circle of nature."

 

Som nämnt tidigare är Costa Rica ett land som är dyrt att resa i för en backpacker, men oj så väl investerade pengar vid ett sådant här tillfälle. De tre timmarna gick fort och Henry berättade många intressanta saker. Alla guider är licenserade och noga med att bevara naturen. ”Ingen blixt, gå endast på stigen, mata inte djuren, ta med allt skräp”, sades flertalet gånger av både guider och skyltar. Det var fint att vara på tur utan att ha en klump i magen över hur djur och natur behandlas av dess besökare.

Manuel Antonio national park

Efter promenaden vilade vi oss på en av de vackra stränderna och passade på att bada i ett rent hav innan vi begav oss tillbaka mot byn. Jag upptäckte en liten butik som säljer kläder gjorde av organisk hampa, bomull och bambu. Allt producerat och tillverkat i Costa Rica! Som pricken över i åt vi fantastisk italiensk mat innan vi satte oss på bussen mot Jaco på lördagskvällen.

Ev krokodiler

Manuel Antonio national park

Jaco har alltid något spännande som lurar i bakfickan. Det är alltså till den här turistiga surfhålan vi brukar åka när vi behöver miljöombyte och vill bada i havet (vilket som sagt inte går i Puntarenas: el basurero de CR). Vi mötte upp med vänner från alla möjliga håll och hade en lugn och trevlig kväll. Hela söndagen råkade vi däremot tillbringa i en tatueringsstudio med nya, intressanta känningar. Amanda gaddade sig och jag lekte lite med öronen. Det är alltid fint med nya bekanta och vi lämnade Jaco både nöjda och med söndagsnedstämdheten över att behöva åka tillbaka till la Punta.

 hampatröjan och nya ringarna

Skriv gärna en rad

Pura Vida

 

Om du gillade detta kanske du även skulle gilla:

Från djungel till Öken i Bolivia

Blog
Stories from the North
Stories from the North
Travel the worlds, within and without
Travel the worlds, within and without

My journeys without led and lead me deeper within. As I began to travel deeper within, I saw and started to understand Change even more...

How To Travel Without Money in Sweden
How To Travel Without Money in Sweden
Summer Love Tour part IV (How To Travel Cheap in Sweden)
Summer Love Tour part III (How to Travel Cheap)

Puerto Viejo de Talamanca

/

I have homes everywhere, many of which I have not seen yet. That is perhaps why I am restless. I haven’t seen all my homes.

–Steinbeck

Citatet från Steinbeck är en god introduktion till dagens inlägg som till stor del kommer handla om att känna sig hemma. Jag vill passa på att varna känsliga läsare (såsom min käre David) redan nu att detta inlägg med största sannolikhet kommer spåra ur i yoga-nörderi och vad vissa skulle kalla ”hippie-flum.”

För några veckor sedan hade vi en hel veckas ledigt. Amerikanerna åkte på tur till Panama i sann turist-anda (chartrad buss, hotell, ej umgås utanför gruppen och dyl.) medan jag och Ellen besökte den karibiska kusten i Costa Rica. Vi stannade hela veckan i den reggae-vibrerande byn Puerto Viejo (de Talamanca). Tanken var yoga, veggo-mat och snorkling. Eftersom vädret inte levererade till fullo avstyrdes snorkelplanerna och dagarna fylldes istället av yoga, fantastiska möten och inre resor.

Vi började med att hyra cyklar och gav oss ut på en tur i lätt duggregn. Havet följde oss på vår vänstra sida och regnskogen på den högra. Luften var ren och klar och emellanåt passerade en bil, men i övrigt hördes endast vrålen av howler monkyes bland trädtopparna. Vi cyklade förbi yoga shalas, ashram, hotel och restauranger på vår väg mot Manzanillo, ca 1.5 mil bort. Väl framme vid den nästan öde stranden åt vi picknick medan vi blickade ut över de guppande båtarna på havet och den vita sanden.

Sunset Puerto Viejo

Redan på eftermiddagen var det dags för vårt första yoga pass. Hatha yoga. Två timmar var allt som behövdes för att reducera smärtan i kroppen och oron i sinnet. Höfterna öppnades och ryggen rätades ut. Savasana gav även intressanta insikter och efteråt blev jag inviterad till en sweat lodge som skulle hållas senare i veckan.

OM viva el momento yogashala

Morgonen efter testade vi på Shakti flow som var ett värmande och tekniskt pass med både halvmånen och diverse armbalanser. Shalan består av ett vackert dekorerat trädäck, omringat av regnskog och utsikt mot havet. På bakgården odlar de ekologisk choklad som säljs i caféet under shalan. Vi passade på att avsluta morgonens practice med en shot av varm 75 %ig cayenne-choklad.

OM

Vi hade ett till två yoga-pass om dagen och testade på stilar som Hatha love, Forest yoga och Ashtanga vinyasa. Jag är otroligt imponerad över Ellens motivation och ork under hela veckan! Framförallt vinyasan var krävande, även för min del, eftersom större delen av passet bestod av olika varianter av huvudstående. Jag fick med mig många intressanta och lärorika tips och övningar från vår vecka på OM viva el momento.

Puerto Viejo town

Efter två dagars fastande och byggande av sweat lodge, kom så dagen för ceremonin. Jag hade mött Rachel några dagar tidigare och ceremonin skulle hållas i hennes Hidden Garden mitt ute i regnskogen. Rachel är en otroligt intressant och inspirerande kvinna som jobbar som shaman, healer, naturmedicinsk läkare och yoga-instruktör. Traditionen vi skulle utföra kommer från Mexico, där Rachel tillbringade 4 år med indígenas för att tillslut få sin pipa. Denna tradition utförs vanligen vid fullmåne och är det feminina svaret till Soldansen; Baile de la Luna. (Min sydamerikanska blomma var så klart med på ett hörn med andra ord!)

Adho Mukha Svanasana, Puerto Viejo beach

En sweat lodge är alltså en hydda som fungerar som en bastu, men blir mycket varmare eftersom stenarna ligger i en stor eld i flera timmar och hyddan är väldigt liten. Vi hade fyra ”doors”, d.v.s. fyra omgångar av nya stenar. Sammanfattningsvis så ber man till Moder Jord om balans mellan kvinnligt och manligt på jorden, genom olika mantran och sånger. Svetten forsade, kläderna vara dyngsura och jorden vi satt på blev till lera som smetades ut över kroppen allt eftersom man bytte position. Efteråt låg vi i gräset, på den svala marken, framför den varma elden och tittade på den stjärnklara himmelen ovanför de höga träden. Det var en kärleksfull och fantastisk upplevelse tillsammans med nyfunna vänner.

Som om det inte vore nog med detta så bjöd P.V. dessutom på kulinariska lyckorus, svalkande hav och vänliga människor. Attityden är en helt annan på den karibiska kusten; istället för att ropa ”I love you mamaciitaaaa” efter gringas så hälsar alla vänligt på varandra, oberoende av nationalitet. Jag och Ellen träffade även en man som har en volontärorganisation, där han och hans fru hjälper ursprungsbefolkningen (indígenas) på olika sätt. Bland annat har de soppkök tre dagar i veckan och på lördagen var jag och Ellen på El Puente för att hjälpa till.

Cocles beach

Veckan var givande på flera nivåer och jag lämnade med löften om att snart komma tillbaka. Jag kan inte minnas senast jag kände att allting jag tar mig för är helt rätt. Det är så det ska vara.

Puerto Viejo fick snabbt en speciell plats i mitt hjärta och jag har en känsla av att det kommer bli ett av de ställena jag småningom kommer hänga min hatt. Rastlösheten reduceras.

Pura Vida

Carnaval

/

I Costa Rica kan man inte annat än att trivas. Med jämna mellanrum händer det att jag tänker: I love travel. I love my life. Men trots det kan Puntarenas lätt bli långtråkigt. Staden är liten och varje gång jag promenerar runt tänker jag på hur märklig den är. Svårt att definiera, men något är det. Det är nästan aldrig några människor på gatorna oavsett dag eller tid och det är inte mycket som händer. Förvisso är det tacksamt under veckorna, när man behöver studera, och även på helgerna eftersom man gärna tar tummen ur och åker någon annanstans.

Montezuma. View hostel

För några veckor sedan besökte vi Montezuma igen. Denna gång var både yogaställen och favoritrestaurangen stängda, som befarat. Vi gjorde ett tappert försök till att se vattenfallen, men det regnar för mycket i bergen nu så några av oss tog beslutet att vända om när vi insåg att man skulle behöva klättra i en halv meter vatten hela vägen. Istället njöt vi av den lugna och rena naturen runt oss.

Montezuma

Montezuma waterfalls

På hemvägen gick bussen sönder och vi blev tvungna att vänta på färjan i tre timmar. Tiden tillbringades dock väl med ett gäng resenärer som vi hittat på bussen.

Ferry fun

Helgen efter åkte jag, Tori och Ellen till San Jose för att umgås med våra nyfunna vänner, men även för att fylla ut garderoben med ett par obligatoriska Converse. Vi har bägge känt av en stor saknad till våra vackra skor därhemma, men efter inköpen är vi nu lite mer hela som människor. Väl tillbaka i Punta tillbringade vi tiden med att baka brownies (de äckligaste jag någonsin ätit, men det gick ner ändå) och lyssna på gitarrspelande i hängmattorna.

 Förra helgen började redan på torsdagen för min del, eftersom fredagens lektion var inställd. Någon hade anordnat ett Beach Party som var trevligt ända fram tills det började regna. På fredag eftermiddag försökte jag mota bort bakfyllan med en Frappe Mocha innan vi begav oss till Jaco.

Favorite Fika place

Jaco är en turistig liten surf-ort som ligger ca 2 timmar härifrån med buss. Tanken var mingel, fest och vila på stranden. Vi lyckades med alla tre. Vi åt pizza hos våra amerikanska surfarvänner, badade i blått och svalkande vatten (till skillnad från Puntas bruna, varma) och åt vegetariska hamburgare hos vår nyfunne vän. Det är bra med vänner som göder en: åt minst två veggo burgare under den helgen (det gäller att passa på!).

Hostel Haan, Jaco

Jaco beach

Denna helg har vi varit hemma och halvhjärtat försökt att vila upp oss. Idag, söndag, firar man två nationalhjältar, Cañas och Mora, som såg till att vinna kriget mot William Walker (amerikans soldat som bestämde sig för att ta över Central Amerika och göra alla till slavar för ca 150 år sedan). Festen är störst i Puntarenas eftersom det var här de avrättades. Folk från hela landet kommer hit för att se paraderna. Latinamerika tycker om parader, så även Costa Rica. De skiljer sig dock mycket från de jag tidigare sett i exempelvis Anderna. Istället för folkdräkter och mytologiska skapelseberättelser i tågen innehöll dagens parad olika band som visade upp sina färdigheter. Men, Punta har aldrig varit mer levande med musik, försäljare och folk på både gator och strand.

Puntarenas Carnaval

The tourist ferry

Carnaval

Nästa vecka är vi lediga några dagar extra och ska således försöka bege oss mot den karibiska kusten. Där är vädret bättre och reggaen mer närvarande. Vi hoppas på en fin tur.

Skriv gärna en rad

Pura Vida

"Crocs are only planted on this earth to eat stupid people"

/

Nu kommer så det utlovade inlägget om krokodilerna, den som väntar på något gott och allt det där.

För några helger sedan gjorde vi en dagsutflykt med skolan. Det vill säga, två bussar fylldes med studenter (2 svenskar och resten amerikaner) som en klassisk turisttur. Det tog emot såklart, men det var ”gratis” och jag ville ju gärna träffa krokodilerna.

Första anhalten var en zip line tour. Det lockade måttligt men jag genomförde det. En canopy eller zip line innebär att man tar sig högt upp, bland trädtopparna, spänner fast sig i en sele och åker på en lina från plattform till plattform uppe i den höga regnskogen. Ni som känner mig väl vet att min höjdrädsla brukar stoppa mig i sådana här situationer och hade jag rest själv hade tanken givetvis aldrig ens infunnit sig. Nu mötte jag dock ett grupptryck som hette duga. Det var bara att spänna på sig hjälm och övrig utrustning, försätta sig i ett meditativt tillstånd och åka. Jag ska vara ärlig och säga att det inte roade mig överdrivet mycket. Vanliga view points fungerar minst lika bra. Träden var så höga att man inte såg marken nedanför, vilket underlättade, men plattformarna erbjöd däremot lätt svindel. För folk med märklig kärlek till bergochdalbanor verkar detta vara underhållande däremot.

Efter lunch begav vi oss med båt ut på Costa Ricas tredje största flod: Tárcoles. Här bor ca 32 krokodiler per kilometer och då pratar vi om American crocodiles. En genomsnittshane blir ca 5 meter lång och väger ca 300 kg. Alligatorer finns inte i Costa Rica (sådana vi såg i Amazonas) och Caimaner lever inte i saltvatten. Tárcoles mynnar ut i Gulf of Nicoya (dvs the Pacific) och därför består floden av saltvatten.

Kan ni se krokodilerna på dessa bilderna?

National Geographics är ofta här för att göra undersökningar, märka krokodiler och filma. Floden är även en klassisk turistpunkt i landet. På grund av dessa faktorer erbjöds vi även en show av guiderna: krokodilerna skulle matas. Detta får dem att komma upp ur vattnet så att vi kunde se deras fulla storlek. Endast ca 10% syns i vattnet, och det är bara huvudet. Jag är såklart skeptisk till all matning av vilda djur men jag klev ju rakt in i turistfällan så jag kan inte kommentera på det.

The big one

Förutom alla vackra krokodiler såg vi även flera sorters fåglar. Bland annat The Bonebreaker som äter krokodilernas matrester (krokodiler äter inte ben).

Bonebreaker

Alla krokodiler har fått egna namn. En av de största heter Tornado. Han fick sitt namn efter att han setts fånga en ko, dra ner den i vattnet och rulla runt med den så att händelsen såg ut som en tornado.

Tárcoles är en transition area, vilket innebär att söder om floden växer regnskog och norrut växer mangrove. Därför finns det djur på ena sidan floden som man inte alls kan hitta på andra sidan och vice versa. Båten tog oss för att titta närmre på de ståtliga mangroveträden. Dessa är de enda som kan överleva klimatet eftersom de klarar att separera saltet från vattnet. Människan vill gärna använda virket till att göra möbler men tack och lov är det olagligt i Costa Rica och den yta (1%) som är täckt med mangrove är nu ”protected area”.

För övrigt börjar vi närma oss 20 efterskalv, alla mellan 4.6 och 5.6. I natt var det ett på 5.6 men de flesta av oss märkte ingenting. Skalven håller sig till Sámara, Guanacaste eller havet (precis här i närheten med andra ord). Senaste veckan har varit hektisk med otaliga sluttentor i första kursen. Jag har även haft besök av en fd Växjöbo: Moa! Jättekul med besök och spanskahjälp.

Vi svettas men trivs. Skriv gärna en rad

Pura vida

Jordskalv 7.6

/

Läs min artikel om händelsen här.  

 

29 dagar sedan avfärd från Svedala och mycket har hänt. Costa Rica har en hel del att erbjuda och jag måste erkänna att jag inte trodde att jag skulle ha mycket att säga efter så kort tid här. Snarare hade jag förväntat mig att det skulle vara ganska lugnt och stilla, med en någorlunda normal vardag, iom att jag trots allt är här för att studera. Kryddan på moset är väl den senaste händelsen som har oroat både oss och säkert flera av er där hemma. Jag hade utlovat krokodiler i nästa inlägg, men av förklarliga skäl avvaktar jag med den storyn.

En vanlig onsdagsmorgon. Läraren Melissa har precis börjat strukturera upp grupper av oregelbundna verb i preterito på tavlan. Vi stirrar på den vita tavlan med morgontrötta och grubblande ögon. Golvet under mig börjar vibrera och jag hinner tänka att det måste vara en stor j***a grävmaskin utanför huset som bryter upp halva asfalten innan Melissa tystnar. Hon går mot dörren, öppnar den och tittar ut i korridoren utan att säga någonting. Golvet har gått från att vibrera till att skaka. Jag följer henne med blicken samtidigt som jag märker att hela huset skakar. Melissa säger fortfarande ingenting men vinkar åt oss att komma till dörren. Hela klassen trycker sig mot dörrposten och håller om varandra. Vi kan inte avgöra om vi skakar på grund av jordbävningen eller av chocken. Ca 30 sekunder, som snarare känns som 5 minuter, passerar innan Melissa säger åt oss att gå ner för trappan och samlas utanför huset. Världen snurrar. Korridoren beter sig som en båt på stormigt vatten. Jag vet inte om mitt balanssinne spelar mig ett spratt eller om skakningarna övergått till gungningar när jag vinglande tar mig nerför trappen.

Jag hittar Ellen direkt utanför skolan, ler och säger åt henne att vara lugn. Hon säger inget, men tar min hand och jag vet vad hon tänker. Vi tittar på havet och funderar på hur lång tid vi har på oss. Lärarna försöker använda sina mobiltelefoner men nätet fungerar inte. Några sätter sig i bilen och slår på radion. Studenterna från Nevada och Kalifornien skrattar och säger att sådana här saker sker hela tiden hemma. Andra pratar om huruvida vi behöver evakuera till bergen eller inte. Efter 20 minuter eller liknande får vi informationen att dagens lektioner är inställda, och att vi bör gå hem, lyssna på radion och bunkra konserver och stearinljus. Butikerna har hunnit stänga och vattnet sluta fungera.

Jag och Ellen går till grannfamiljen där vi blir informerade att skalvet mätte 7.6 på Richterskalan och tsunamivarningar har gått ut längst med hela kusten. Vi bestämmer att åka med dem till en närliggande by, Esparza, i bergen. Även om jag har huvudet med mig (som syster påpekade) i kaotiska situationer var packningen inför evakuering inte det lättaste jag gjort. Jag kastade ut skolböckerna ur ryggsäcken och slängde istället ner en tröja, diverse mediciner, en tändare, 3 dosor snus, kex, dator, kamera, telefoner, pass och pengar. Senare insåg jag att mat, tamponger, underkläder, filt och ficklampa även borde vara saker som man tar med sig i sådana här lägen.

Vi var ca 10 stycken som tryckte in oss i en minivan och började köra ut ur Puntarenas. Om man inte åker med båt från Punta finns det bara en väg ut och det var fler än vi som hade tänkt ta det hållet. Långa köer bildades och tillhörande trafikolyckor inträffade. Trots det flöt trafiken smidigt, folk verkade hålla sig lugna och vi var ute ur staden efter ca 25 minuter. På vägen passerade vi hus som blivit delvis eller helt förstörda och sjukhuset, där alla patienter evakuerades. Tydligen är våning 2-8 helt förstörda, vi såg att delar av byggnaden hade kollapsat och fönster gått sönder. Hemma hos oss har en del småsaker fallit i golvet och gått sönder. I skolan rasade delar av kontoret ihop men i övrigt verkar det mesta vara intakt.

 

Vi satt med våra tico (costarica) vänner i en park mitt i staden och väntade på att el, telefon och internet skulle fungera. Det dröjde inte länge innan Costa Rica var tillbaka på banan och vi lyckades även hitta gratis wifi i parken vi satt. Costa Rica fortsätter att förvåna mig med hur ordentligt allting är. Folk är vänliga och hjälpsamma, trafiken flyter smidigt, internet, el och vatten fungerar kanon och om det skulle försvinna så har problemet löst sig innan man ens hunnit bli irriterad.

 

Jag, Ellen och Jealeska tillbringade hela dagen i parken, shoppade lite och åt pasteles de papas (lokala empanadas med potatis). Vi försökte hålla oss uppdaterade på nyheterna angående efterskalv. Tsunamivarningen drogs tillbaka redan efter en timme men det kändes ändå inte bra att återvända till havet endast några timmar efteråt. Klockan 17 bestämde vi oss dock för att ta bussen, innan mörkret skulle komma. Men när vi kom tillbaka fick vi reda på att ytterligare ett skalv hade inträffat och nya tsunamivarningar hade gått ut. Sammanlagt skedde ytterligare fyra skalv i samma område (Pacific), som alla mätte ca 4.6 på Richterskalan. En klasskompis skrev till mig att deras familj skulle åka tillbaka till bergen över natten och jag och Ellen bestämde oss för att göra detsamma. Vi är just nu incheckade på ett hotell i Esparza och har fått besked om att lektionerna återupptas som vanligt imorgon klockan 8.00.

I Puntarenas och närliggande områden verkar inte mycket har blivit förstört, men runt epicentrum i Guanacuaste har vägar och hus rasat ihop.

I övrigt verkar Moder Jord vara upprörd över någonting eftersom åskovädret nu även härjar utanför. Många av amerikanerna är skrämmande religiösa och tackar Gud via Facebook. Själv väljer jag att chanta PachaMama till ro med Gayatri.

Vi håller oss lugna, lyssnar på nyheterna och tänker på er där hemma.

Kärlek till er alla. Shanti

Skolstart

/

Nu har jag inte uppdaterat på en stund. Detta beror delvis på att internet stundtals är väldigt opålitligt men även nedanstående anledningar påverkar mitt skrivande.

Åter i Puntarenas avslutade vi lördagskvällen med att se ett lokalt reggae band som spelade på en klubb några hundra meter hemifrån. På söndagen började skolan. Vi satt i flera timmar och hade genomgång av saker som jag glömde lika fort. Tur att vi fick ett tjugotal papper med info, som ligger någonstans i röran.

Första veckan var väldigt intensiv och det fortsätter i samma tempo. Jag ska läsa fyra spanska kurser, och efter ett oroväckande svårt test placerades jag i fortsättningsgruppen (tack och lov!). Den första av dessa kurser har börjat och vi har lektioner varje dag (måndag till fredag) 8-10.30 (!!). Utöver dessa tar både Ellen och jag en kurs som heter Environment and Society. Det innebär att vi går i skolan 8-16 på torsdagar och läser 15 credits (vilket motsvarar lite mer än 30 hp, som man normalt läser under en termin i Svedala). Har eventuellt tagit mig vatten över huvudet, men E&S kursen verkar intressant och har en engagerad och kunnig lärare.

Plugg i hamacan

På kvällarna är vi dödströtta eftersom vi är aningen för ambitiösa och pluggar ett flertal timmar efter skoltid. Dock vill jag gärna försöka repetera så mycket som möjligt nu i början, så att man snabbt kommer in i både studier och språk.

Jag har läxa varje dag, tenta varannan vecka, två böcker att läsa i månaden, en muntlig presentation varannan vecka och en mini-uppsats att skriva varje vecka. Detta är alltså bara i spanskan. Jag är inte van vid denna typ av studier, så det tar en stund att acklimatisera sig. (Detta innebär alltså inte att jag är på någon typ av semester bara för att jag råkar befinna mig på varmare breddgrader). Denna vecka (vecka två av studier) är totalt kaos. Vi sitter just nu med mängder av text att läsa och ansikten som frågetecken.

USAC- skolan

På eftermiddagarna försöker vi tillbringa några timmar på stranden, när vädret tillåter. Oftast är solen framme mellan 10-14 på dagarna, sedan kommer regnet och har man tur även åskan. Häromdagen var hela staden utan vatten i ett halvt dygn. Sådant som händer såklart, men det är extra frustrerande i värmen.

För er som inte redan vet: jag går på en amerikansk skola, dvs jag och Ellen är de enda som inte är amerikaner. Landet är till stor del amerikaniserat och de flesta turister är från USA. Nu är vi dessutom omringade av amerikaner hela dagarna. Det är frustrerande många gånger (de allra flesta är dessutom i lille brors ålder), men jag försöker att ha ett öppet sinne!

Puntarenas från sin vackra sida

I helgen blev vi med katt! En väninna hittade en mager kattunge på gatan som vi tog hand om i några dagar medan vi letade efter ett hem åt honom. Tyvärr tycker costaricaner (ticos) inte om vare sig hundar eller katter, så det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det har dock löst sig nu.

Dalena

Ikväll fick vi besök av en skorpion! Jag har aldrig sett en skorpion inne i ett hus tidigare. Varken Ellen eller jag visste hur vi skulle reagera på detta. Tack och lov kom vår granne och löste problemet. Vi fick även veta att det är vanligt den här årstiden. Skorpionerna kommer in när det regnar mycket. Där fick jag för att jag precis sa att jag älskar regnet! Det var en snabb och stor rackare, som tydligen är ”mas o menos” (mer eller mindre) farlig.

Nog om plugg, men många har undrat över skolan och vad jag egentligen läser! Kurserna är bra och lärarna långt över förväntan. Studentskaran hade kunnat vara mer varierad.

Stay tuned för att höra om mötet med krokodilerna!

Pura vida!